Solberg

Igår åkte vi skidor i Solberg med ett riktigt härligt gäng från Bosch! En superbra dag, med grym åkning, massa puder och tusenbra stämning.
 

Här har vi hela gänget på bild! 



Vädret var inte det bästa, men humöret var på topp ändå!



Äntligen har jag fått ner mina egna skidor, vilken dröm det var att susa ner för backarna alltså!



Vid lunchtid fixade vi brasa och grillade korv, hungriga som tusan slogs vi om korvarna!


Daniela & jag, fina med is i håret!
 
 
Sen blir det inte alltid som man tänkt sig. Sista åket, jag susar ner för backen rätt över en isfläck där en gren sticker upp från backen som jag fastnar i. Snurrar runt och kör baklänges innan jag stuper bakåt, landar på isen med höften först sedan huvudet. Försöker ta mig upp med hjälp men inser att det är omöjligt att röra mitt högra ben då höften gör något fruktansvärt ont. Får som tur är stöd och hjälp av alla underbara som var med och åkte, har turen att en sjuksköterska kör förbi och kan hjälpa. Och jag som måste ta kort på allt, måste ju såklart ta en krasch-selfie också. Tanken var att jag skulle få av mig skidorna och gå ner för backen, vilket inte var möjligt då jag inte ens kunde ta mig upp från backen. Så här låg jag och inväntade hjälp.
 
 
 Hjälp kom & här är jag nerbäddad i en pulka som de fick tolka ner för backen försiktigt. Fick verkligen bästa möjliga hjälpen på plats!
 
 
Fick komma in i värmestugan medans vi inväntade ambulans. Då det var ryggen som gjorde så extremt ont misstänktes fraktur och de fick vara väldigt varsamma. Daniela följde med mig i ambulansen till Ö-viks sjukhus där de gjorde flertalet undersökningar och jag röntgades.

 
Fick ytterligare besök av Johan på akuten, som kom med både blommor och gottis. Jag vart hög som ett höghus av all morfin och smärtstillande som de injicerat. Det visade sig att jag klarade mig ifrån frakturer men har fått inre blödningar, skadat mjukdelarna och fått en hjärnskakning. Så nu får jag - så gott det går - ta mig fram på kryckor. Kan inte stödja på högra foten alls och minsta lilla rörelse gör fruktansvärt ont. Jag har fått medicin som jag ska få knapra på de tre kommande veckorna för att härda ut smärtan och minska inflammationen. Heja mig! Jag har världens tur som är omringad av alla dessa härliga människor som verkligen gör allt för att hjälpa mig, lyckan att bo i ett kollektiv!
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0