Nu så ska jag försöka fylla i de luckor jag lämnat efter mina sista dagar i USA. Min tid som utbytesstudent vid Clarkson University i Potsdam går inte att beskriva med ord. Det var det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv och nu tycker jag det är väldigt sorligt att tiden gick så fort och att terminen redan är över. Å andra sidan ska jag väl vara glad att tiden gick fort för det är ju ett tecken på att jag trivdes och hade det bra. Jag hade aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle vara så fantastiskt som jag hade det. Jag hade inte hemlängtan en enda gång på över fyra månader hemifrån. Jag hade mer panik över att tiden gick okontrollerbart fort och att jag insåg att slutet närmade sig med stormsteg - på tok för fort. Egentligen hade det nog inte spelat någon större roll vart jag hade spenderat min termin om jag bara hade fått spendera den med alla de underbara människor som jag träffat. Alla dessa underbara människor på en och samma plats! Vi har haft så många härliga tider tillsammans och skapat så otroligt många minnen ihop. Minnen som aldrig någonsin kommer kunna tas ifrån oss. Jag vill bara tillbaka till Potsdam just nu, men ingen kommer vara där och inget kommer vara som jag vill att det ska vara. Det är sorgligt! Jag hoppas för allt i världen att vi kommer ses igen, var när och hur spelar inte någon roll över huvud taget - BARA DET SKER!